mörka tider

Det blåster. När hon kom till havet och hon kollar ut över havet, känner hon sig svag men ändå otrolig stark. Solen är på väg ner, himlen och vattnet lyser i alla olika färger. Det är fort förande varmt. Hennes klarblå ögon kan inte hålla tårarna kvar. Vinden som leker med hennes bruna hår. Hon vet att allt som händer finns en anledning till. Men hon vet att hennes kropp klara inte så mycket mer. Men hon vet att hon måste forsätta kämpa. Hon kan inte ge upp nu. Om man skulle fråga någon så skulle svaret bli det är inte ditt fel, men varför känner hon sig skyldig och har ångest om det nu inte var hennes fel? Hon håller i tidnings artikel som handlar om den mörka tiden i hennes liv. Hon läser den



Tidnings artikel i aftonbladet den 23/9– 05


”Tjejen har inte haft det lätt.Ensamhet och misshandel från dom som borde tagit god hand om henne.
Som fick världen att vakna upp.
Läs en del från hennes tuffa barndom


Jag är ingen speciell, bara en helt normal tjej på 17år, var i alla fall vad folk trodde… Hemma där jag bodde fanns var jag och min lillebror och så klart en mamma och en pappa. Vi såg normal utifrån men när ingen såg...
Min mamma var deppig och pappa drack för mycket, han blev aggressiv.
Efter ett tag gick det så långt att pappa började slå oss. Hände inte ofta men det gjorde inte ont.
Vet inte längre om jag kan kalla honom för pappa.
Min kära mamma hon klarade sig inte länge, Hon blev för sjuk, hon fick ta medicin.
Men en morgon hade bestämt sig, när jag och min två år yngre bror var i skolan. Hon skrev en lapp. Jag minns det som det var igår.
”vad som än händer så ska ni veta att det inte är ert fel, utan mitt. Jag älskar er otroligt mycket. Men jag klarar inte det här längre…”
Jag och min bror visste att hon mådde dåligt men vi trodde att det hjälpte med den där medicinen. Att komma hem den dagen gör fort förande lika ont att tänka på. Hon låg på golvet i badrummet, Hon andades inte… Vi fick panik vi ringde polisen, Men det var redan för sent. Hon hade tagit en överdos.
Ingen pratade med oss på två veckor, jag kom till skolan med blåmärken varje dag. Det var som folk såg men inte brydde sig.
Jag visste att min bror inte kommer klara sig om vi stannar kvar med ”han”. Jag visste inte vart vi skulle ta vägen. Så vi stannade,
Men efter ett tag så fick ”han” fick sparken från jobbet  och det var bara en tids fråga innan vi skulle bli vräkta.
Han började dricka ännu mer och blev allt mer våldsammare.
En kväll gick det för långt  han gick på min bror, min bror skrek av smärta och jag kunde inte höra mer så jag hoppade i mellan, Skrek åt min bror att springa härifrån.  Allt jag minns från den kvällen.
Jag vaknade upp dagen efter på sjukhuset. Min underbara bror hade sprungit och leta hjälp…
Nu har det gått 2 år sen det hände.  Vi har inte hört något ifrån ”han”.  Jag och min bror har bott på en massa olika ställen sen dess, Men nu mår vi bra och äntligen kunnat slå oss till ro…


Sen hon kollar ut över havet. Tar upp tändstickorna som hon har i fickan och bränner tidningen. Nu kan hon äntligen andas ut. Nu vet världen om det…

Kommentarer
Postat av: jess

Gumman den var bra :D tack för att jag fick läsa den <3 pusss ;)

2008-12-05 @ 14:11:32
Postat av: inay

hahahah det är lungt=D tog bort en massa... hahaha <3

2008-12-06 @ 18:41:47
URL: http://inay.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0