Ina - en mammas historia

Jag bryr mig inte om vad folk tycker om mig. Jag är jag och så är det.
Att vara mamma till Ellie är något jag känner mig säker i och stolt över.
Självförtroendet finns där, men det är självkänslan som saknas.

Är så osäker på allt och sällan nöjd med det jag har gjort.
Jag kan må så oändligt dåligt av ångesten jag kan få.

När jag gör någon (det kan vara vad som helst) så kan jag känna,
var det det verkligen så här man gjorde, tänk om det går åt helevetet och massor med andra negativa tankar.
Jag måste verkligen pressa mig själv med att göra klart det jag börjat med.

När jag väl är klar så är jag så missnöjd
att jag skulle kunna hoppa ner i ett håll och aldrig mer komma ut igen.
För att inte göra det så söker jag bekräftelse från folk i min omgivning.
(Jag tycker synd om dom som måste stå ut) 
DUM som jag är så tror jag inte på dom om någon säger något bra.
Tyvärr så tror jag inte heller på någon om det kommer en komplingmang får ingen stans.
Men om det inte är en komplingmang, ja då suger jag mig åt det som en jävla svamp.

Jag har aldrig gjort något som jag känner att jag är det minsta nöjd med.
Det känns så otroligt tråkigt och jag försöker övertala mig själv att det vart sjukt bra.
Det blir bara ett bakslag.
Jag försöker tro på det andra säger.
Men i bakhuvudet så hör jag alltid en liten röst som säger h*n ljuger för att vara snäll.

Jag vill inte he upp för jag har så många ider, som jag vill göra.
Jag har ingen aning om hur jag ska ta mig åt och jag vet att jag har för höga förväntningar på mig själv.
Hatar att känna så här och jag hatar att jag inte kan få uppleva lyckokänslan att det vart bra.




Det är ett stort steg för mig att skriva om det här och ännu steg att publicera det, så alla kan läsa om det.
 Det är inte ett dug synd om mig, jag bara berättar en del av mig.