Ina - en mammas historia

pseudotvillingar och hemmabarn

Jag kan inte förstå hur dom här undersökningarna går till, 

att förskolan är så viktigt för barn och att få barn tätt inpå varandra är ingen bra..

Förstår inte varför det är så illa att få tätt inpå varandra men hur bra som helst att lämna sitt barn till förskolan med många andra barn med få vuxna. 

 

Att få Kevin så pass när Ellie är det bästa som hänt oss alla.

Valet att låta Ellie vara hemma är vårt absolut bästaste val vi har gjort. 

Visst är det full rulle varje sekund, sällan att jag får sitta ner längre än tre minuter. 

Jag skulle ljuga om jag inte sa att vissa gånger vill jag bara dra av mig håret.. 

Men vi fyra skapar oss ett otroligt starkband till varandra. Litar blint på varandra. Ingen avundsjuka eller några små nyp. Avgudar varandra och kärleken är på hög volym.

Alla minnen skapar vi tillsammans.

 

Vi har inga tider att passa, ingen stress. 

Vill vi ligga kvar i sängen gör vi det.

Känner vi för att åka iväg spontant så är det inget annat än oss själva som hindrar det. 

 

Fick sån otrolig stark känsla idag när jag tog fram dammsugaren,

Ellie såg den och skrek neeeej och sprang till Kevin som satt i babysitten. 

Hon höll om honom under hela

perioden jag dammsög.

Antingen höll hon om honom för att skydda honom eller för att han skulle rädda henne. Oavsett vad så var det för att skydda sin lillebror eller för att söka trygghet.

 

Jag vet inte egentligen vad jag vill komma med det här inlägget. 

Men skit i vad alla andra säger och tycker, gör det som känns bäst för er. 

För det är då det blir som bäst.

 

 

vad lika dom börjar bli.

bara storlek mesigt som skiljer dom åt.

snart kan jag förstå folk som tro att dom tvillingar.  

underbart!